Att jag är troende framgår väl en del i den här bloggen, men lite mera hur det gick till, vad det innebär, vad jag tror på och sådant kanske jag inte skrivit jättemycket om här - Så tänkte göra en liten 'artikelserie' där jag i olika blogginlägg framöver försöker förklara min tro litegrann, t.ex. hur jag började tro, vad min tro betyder för mig, hur jag får min tro att överleva och växa, hur mitt vardagsliv påverkas av min tro och så. Hur låter det?
Sen vore det jättekul OM någon undrar något så kan ni slänga in frågor och jag svarar så gott jag kan.
Så det första jag tänkte skriva lite om (men försöka fatta mig kort - annars kan ju jag skriv hur mycket som helst ;) ) är lite om hur min tro föddes, kom till, bakgrunden till att jag idag kallar mig kristen.
Jag föddes in i en familj där min mamma är troende, och när jag var liten så gick jag på kyrkans barntimmar, var till Svenska Kyrkan på gudstjänster vissa söndagar och hemma bad vi Gud som haver till aftonbön, och läste ur barnens Bibel ibland på kvällarna. Så man kan väl säga att jag fick med mig tron på Gud med modersmjölken, att det fanns en Gud som man kunde be till var liksom helt naturligt och ingenting jag direkt reflekterade över. (Vad jag minns nu iallafall, vad minns man egentligen från sin barndom?).
Jag minns att jag tyckte det var rätt spännande att följa med till kyrkan, speciellt när man fick ge en peng i kollekten eller när prästen tog fram alla barn på mattan längst fram i kyrkan och han satt och pratade med oss.
Ja sen när man började bli äldre, i skolåldern sådär, så förstod man väl att alla inte var uppfostrade som jag, att inte alla tog tron på Gud som en självklar sanning och så... ändå bevarade jag min barndomstro på Gud, och genom kyrkan och hemma hade jag nog lärt mig en del om Jesus, bibeln och berättelserna som stod i den.
I mellanstadiet kom jag in i en period där jag inte ville tro längre, men jag gjorde det ändå även fast jag inte ville, hehe. Jag hade förstått att att leva som kristen var något annorlunda, något som de flesta inte gjorde och vissa tyckte var fel, konstigt, töntigt. Och jag ville inte vara annorlunda, jag ville leva ett liv precis som alla andra både då som 11-åring men också som vuxen. Jag ville inte ha en kristen tro som kunde leda till bråk, t.ex. inom en familj, eller att man stötte sig med vad majoriteten tyckte, eller att man fick lov att leva sitt liv på ett visst sätt med vissa 'regler'.
Men trots att jag nog inte ville, så dog aldrig tron helt.
Fram emot sexan, och speciellt sommarlovet mellan sexan och sjuan och början av sjuan upplevde jag något som nog kan kallas av någon form av 'livskris'. Kanske var det tonåren, hormonerna, kanske var det att mamma och pappa bråkade ovanligt mycket den perioden, kanske var det att börja bli vuxen.... men jag mådde dåligt. Och det kändes som om Gud sökte mig... men jag ville verkligen INTE, inte inte släppa in honom i mitt liv.. Han knackade på dörren till mitt hjärta, men jag trodde det skulle bli jobbigt, tråkigt och fullt av problem med att släppa in honom. Det kändes som jag redan bar på en ryggsäck full av tunga stenar, och jag ville inte fylla på den mer med en 'jobbig' tro.
Men när jag tillslut kapitulerade, sa 'Okej då Gud, jag tror på dig, du får flytta in i mitt hjärta, jag vill följa dig, hela livet, vad det än kostar,' då var det som om den där tunga ryggsäcken föll av från mina axlar. Jag blev så lätt, så glad, kände att allt i livet kunde få vara så tufft det ville, för jag hade Gud och kunde lita på honom och be till honom. Jag behövde inte längre vara rädd för döden och inte heller längre rädd för det här livet. 10 kg lättare, 100% gladare. (På kyrkspråk är det väl det här som skulle kallas att bli 'frälst' - man tackar ja till Guds inbjudan.)
Ja så gick det till. Så man kan säga att det var som 12-13åring jag beslutade mig att jag ville bli kristen.
Hur det hela utvecklade sig sen, hur det kom sig att jag började gå till just den kyrka jag gjorde, varför jag kom att gå bibelskola och döpa mig, mer om det i kommande inlägg.
Cliffhanger, hahha ;D
Sen vore det jättekul OM någon undrar något så kan ni slänga in frågor och jag svarar så gott jag kan.
Så det första jag tänkte skriva lite om (men försöka fatta mig kort - annars kan ju jag skriv hur mycket som helst ;) ) är lite om hur min tro föddes, kom till, bakgrunden till att jag idag kallar mig kristen.
Jag föddes in i en familj där min mamma är troende, och när jag var liten så gick jag på kyrkans barntimmar, var till Svenska Kyrkan på gudstjänster vissa söndagar och hemma bad vi Gud som haver till aftonbön, och läste ur barnens Bibel ibland på kvällarna. Så man kan väl säga att jag fick med mig tron på Gud med modersmjölken, att det fanns en Gud som man kunde be till var liksom helt naturligt och ingenting jag direkt reflekterade över. (Vad jag minns nu iallafall, vad minns man egentligen från sin barndom?).
Jag minns att jag tyckte det var rätt spännande att följa med till kyrkan, speciellt när man fick ge en peng i kollekten eller när prästen tog fram alla barn på mattan längst fram i kyrkan och han satt och pratade med oss.
Ja sen när man började bli äldre, i skolåldern sådär, så förstod man väl att alla inte var uppfostrade som jag, att inte alla tog tron på Gud som en självklar sanning och så... ändå bevarade jag min barndomstro på Gud, och genom kyrkan och hemma hade jag nog lärt mig en del om Jesus, bibeln och berättelserna som stod i den.
I mellanstadiet kom jag in i en period där jag inte ville tro längre, men jag gjorde det ändå även fast jag inte ville, hehe. Jag hade förstått att att leva som kristen var något annorlunda, något som de flesta inte gjorde och vissa tyckte var fel, konstigt, töntigt. Och jag ville inte vara annorlunda, jag ville leva ett liv precis som alla andra både då som 11-åring men också som vuxen. Jag ville inte ha en kristen tro som kunde leda till bråk, t.ex. inom en familj, eller att man stötte sig med vad majoriteten tyckte, eller att man fick lov att leva sitt liv på ett visst sätt med vissa 'regler'.
Men trots att jag nog inte ville, så dog aldrig tron helt.
Fram emot sexan, och speciellt sommarlovet mellan sexan och sjuan och början av sjuan upplevde jag något som nog kan kallas av någon form av 'livskris'. Kanske var det tonåren, hormonerna, kanske var det att mamma och pappa bråkade ovanligt mycket den perioden, kanske var det att börja bli vuxen.... men jag mådde dåligt. Och det kändes som om Gud sökte mig... men jag ville verkligen INTE, inte inte släppa in honom i mitt liv.. Han knackade på dörren till mitt hjärta, men jag trodde det skulle bli jobbigt, tråkigt och fullt av problem med att släppa in honom. Det kändes som jag redan bar på en ryggsäck full av tunga stenar, och jag ville inte fylla på den mer med en 'jobbig' tro.
Men när jag tillslut kapitulerade, sa 'Okej då Gud, jag tror på dig, du får flytta in i mitt hjärta, jag vill följa dig, hela livet, vad det än kostar,' då var det som om den där tunga ryggsäcken föll av från mina axlar. Jag blev så lätt, så glad, kände att allt i livet kunde få vara så tufft det ville, för jag hade Gud och kunde lita på honom och be till honom. Jag behövde inte längre vara rädd för döden och inte heller längre rädd för det här livet. 10 kg lättare, 100% gladare. (På kyrkspråk är det väl det här som skulle kallas att bli 'frälst' - man tackar ja till Guds inbjudan.)
Ja så gick det till. Så man kan säga att det var som 12-13åring jag beslutade mig att jag ville bli kristen.
Hur det hela utvecklade sig sen, hur det kom sig att jag började gå till just den kyrka jag gjorde, varför jag kom att gå bibelskola och döpa mig, mer om det i kommande inlägg.
Cliffhanger, hahha ;D
Kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar