Jag tycker våren är ganska obehaglig. Blir lätt rastlös och ledsen. Allt ljus passar inte med min sinnesstämning. Det känns som alla älskar våren utom jag. Man ska vara ute och göra massa roliga saker och ha massa människor att umgås med, och har man inte det då är man ganska ...misslyckad...? Det känns så i alla fall. Stora livsbeslut som ger mig lite lätt ångest ska tas. Semestern ska planeras och vad ska man göra till hösten? Kroppen ska snart exponeras i ljuset med bikini, shorts och linne. Naket.
Blir alltid orolig och rastlös i april. "Visst gör det ont när knoppar brister?"
Nä, hösten och vintern passar mig bättre. Det blir lugn och ro i livet och i själ och hjärta. Harmoni. Mörkret passar mig bättre än ljuset.
Följande skrev jag som en kommentar till PT-Fias inlägg om våren, där hon lyfter fram att hon har svårt att möta våren med den där odelade glädjen som många andra gör. Kände igen mig precis. Och är glad att det åtminstone fanns några liknande själar som inte hoppar och jublar av glädje när våren kommer.
Jag försöker reda ut varifrån det kommer den där obehagskänslan inför våren och vad det är jag egentligen känner. Har det med kroppen, ljus, vitaminer och hormoner att göra eller är det 'bara' psykiskt, i mitt huvud som jag förvandlar våren till något negativt?
Jag kan inte minnas att jag hade den här känslan som barn. Då var det ju roligt när snön smälte och man kunde leka i överfyllda bäckar och vattendrag, lammen föddes som var så gulliga och man kunde vara med dem flera timmar om dagen, man gick ner i skogsdungen och byggde kojor, plockade massvis med vitsippor... Ja, det var väl en lycklig tid.
Men redan när jag var ca 10 år hade jag en vår som jag minns som jättejobbig. Två av mina kompisar miste varsin förälder inom ca 2 veckor mellanrum, en pappa som tog livet av sig och en mamma som fick en hjärnblödning (tror jag det var). Jag blev så rädd för döden, att mina föräldrar skulle dö ifrån mig så jag ville vakta på dem jämt och vågade knappt gå hemifrån och när jag var hemifrån fick jag sån ångest. Det var om våren...
När jag fick mina ätstörningar så började det i januari men riktigt eskalerade under våren. April var hemsk! Sådan ångest, jag vägde alldeles för lite och mådde både fysiskt och psykiskt så dåligt men den där rastlösheten i kroppen tvingade mig att gå, gå, gå. Gå mina promenader, gå, gå, gå, inte sitta still. Usch vad jag ogillar den oron i kroppen! Även andra år har jag ofta tyckt att ätstörningarna varit som värst under våren. Tror det är ljuset som gör att man inte får ron i kroppen att kunna sitta still.
Och ja, sen är det ju det att mina favoritårstider, hösten och vintern, är slut när våren kommer. Brädåkningen och längdskidåkningen är slut, mina 'roliga' intressen, på sommaren har jag ju inget jag brinner för till hundra procent direkt. Att det känns som att jag och M. umgås mer på höst och vinter än på våren/sommaren (han har ju sin crossåkning då) är väl ytterligare en anledning till att det ibland kan kännas lite deppigt.
Efter vår kommer sommar och sommaren gör att man frångår vardagen och rutinerna lite, och jag tycker om vardag och rutiner. Sen kan det ju ändå sluta som i somras, att sommarsemestern faktiskt var helt underbar. Men det kan man ju aldrig veta i förväg. :))
Och som vanligt varje bår vill jag dela Karins Boyes kända dikt 'Visst gör det ont när knoppar brister'. Tycker den beskriver det rätt bra hur man kan känna inför våren.
Blir alltid orolig och rastlös i april. "Visst gör det ont när knoppar brister?"
Nä, hösten och vintern passar mig bättre. Det blir lugn och ro i livet och i själ och hjärta. Harmoni. Mörkret passar mig bättre än ljuset.
Följande skrev jag som en kommentar till PT-Fias inlägg om våren, där hon lyfter fram att hon har svårt att möta våren med den där odelade glädjen som många andra gör. Kände igen mig precis. Och är glad att det åtminstone fanns några liknande själar som inte hoppar och jublar av glädje när våren kommer.
 |
| Foto: Mikael Jansz, mars-14 |
Jag försöker reda ut varifrån det kommer den där obehagskänslan inför våren och vad det är jag egentligen känner. Har det med kroppen, ljus, vitaminer och hormoner att göra eller är det 'bara' psykiskt, i mitt huvud som jag förvandlar våren till något negativt?
Jag kan inte minnas att jag hade den här känslan som barn. Då var det ju roligt när snön smälte och man kunde leka i överfyllda bäckar och vattendrag, lammen föddes som var så gulliga och man kunde vara med dem flera timmar om dagen, man gick ner i skogsdungen och byggde kojor, plockade massvis med vitsippor... Ja, det var väl en lycklig tid.
Men redan när jag var ca 10 år hade jag en vår som jag minns som jättejobbig. Två av mina kompisar miste varsin förälder inom ca 2 veckor mellanrum, en pappa som tog livet av sig och en mamma som fick en hjärnblödning (tror jag det var). Jag blev så rädd för döden, att mina föräldrar skulle dö ifrån mig så jag ville vakta på dem jämt och vågade knappt gå hemifrån och när jag var hemifrån fick jag sån ångest. Det var om våren...
När jag fick mina ätstörningar så började det i januari men riktigt eskalerade under våren. April var hemsk! Sådan ångest, jag vägde alldeles för lite och mådde både fysiskt och psykiskt så dåligt men den där rastlösheten i kroppen tvingade mig att gå, gå, gå. Gå mina promenader, gå, gå, gå, inte sitta still. Usch vad jag ogillar den oron i kroppen! Även andra år har jag ofta tyckt att ätstörningarna varit som värst under våren. Tror det är ljuset som gör att man inte får ron i kroppen att kunna sitta still.
Och ja, sen är det ju det att mina favoritårstider, hösten och vintern, är slut när våren kommer. Brädåkningen och längdskidåkningen är slut, mina 'roliga' intressen, på sommaren har jag ju inget jag brinner för till hundra procent direkt. Att det känns som att jag och M. umgås mer på höst och vinter än på våren/sommaren (han har ju sin crossåkning då) är väl ytterligare en anledning till att det ibland kan kännas lite deppigt.
Efter vår kommer sommar och sommaren gör att man frångår vardagen och rutinerna lite, och jag tycker om vardag och rutiner. Sen kan det ju ändå sluta som i somras, att sommarsemestern faktiskt var helt underbar. Men det kan man ju aldrig veta i förväg. :))
 |
| Foto: Ia Lindström, Källslätten maj-14 |
Och som vanligt varje bår vill jag dela Karins Boyes kända dikt 'Visst gör det ont när knoppar brister'. Tycker den beskriver det rätt bra hur man kan känna inför våren.
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
Kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar