Så ska jag då skriva om vad det var för något livsomvälvande som hände där den 13 maj, det jag skrev om som borde kännas historiskt men inte kändes så just då.
Jag fick mens.
Och nu får ni följa med på min kroppsliga resa:
I december 2006/januari 2007 började jag dra ner rejält på maten samtidigt som jag började träna mer och hårdare. Januari 2007 var också sista gången jag hade min riktiga mens, men det visste jag förstås inte då. Men i och med att vikten rasade så försvann också mensen, det är ju så kroppen fungerar. Jag brydde mig inte särskilt om detta, tror nog nästan, sjukt nog, att jag blev glad. Det var ju liksom ett bra tecken på att jag hade gått ner mycket i vikt.
Redan hösten -07 hade jag kommit på bättre tankar, jag ville inte svälta mig och jag ville bli frisk, även om det var så mycket svårare än jag hade trott, framförallt att bli av med det ätstörda tankemönstret min hjärna anskaffat under de här månaderna. Jag hade gått upp till normalvikt igen och trodde att mensen skulle komma tillbaka också. Men icke.
Gick till min läkare på vårdcentralen och de sa att det inte var så bra att gå runt utan mens så jag började äta några hormonpiller (inte p-piller dock) som skulle göra att jag fick mens.
Jag kommer inte riktigt ihåg alla turer hit och dit under den här tiden, men var iallafall på undersökning på kvinnokliniken också och läkaren där rådde mig att börja äta p-piller för att få en regelbunden blödning varje månad. Så det gjorde jag. Och fick ju min mens, även om det då alltså var en p-pillers mens och inte min riktiga.
I omgångar, i och med att jag har känt mig friskare och tyckt att jag varit normalviktig och återställd har jag provat att sluta med p-pillren och hoppats att min riktiga mens skulle komma tillbaka. Jag har väntat och längtat, för det skulle ju vara det riktiga kvittot på att min kropp var helt normal och helt återställd från de tokerier jag utsatt den för tidigare.
Men icke.
Mensen kom aldrig och jag blev så himla besviken.
Visst hade jag väl mycket ätstörda tankar kvar och visst tränade jag mycket utifrån min viktångest, men jag kände ju mig ändå mycket friskare än jag varit innan och jag hade ju ett normalt BMI. Alltså borde jag väl få mens?
Frustrationen när den aldrig kom. Jag tror ju på Gud och på att man kan be till honom för saker man har problem med och jag kommer ihåg att jag bett, och att andra har bett, för att min mens skulle komma tillbaka. Men det hände inte. Och det blev en sådan besvikelse också i min tro på Gud att jag slutade be för detta, jag vågade inte bli besviken mer.
När mensen försvann var jag arton år och det var liksom inte aktuellt det där med att bli gravid. Och det är väl inte riktigt aktuellt nu heller men på ett helt annat sätt nu än när jag var 18. Nu vill jag ju kunna bli gravid även om det kanske dröjer några år till. Jag har ett fast förhållande sedan några år tillbaka, börjar ju faktiskt (hua!) sakta närma mig trettio och såklart att oron för att inte kunna bli gravid (ingen mens = ingen ägglossning = ingen möjlighet att bli med barn naturlig väg) blev allt större med åren.
Jag ville inte ha förstört min kropp på det sättet så att hela min framtid skulle bli påverkad av det.
I påskas tog mina p-piller slut och jag bestämde mig, i samråd med M, att inte förnya receptet utan att igen (första gången på ca 2,5 år faktiskt) att sluta med p-pillren för att se om min kropp kom igång. Och för att jag är lite tveksam till om det är bra och naturligt för kroppen att tillföra hormoner på konstgjord väg?
Hursomhelst.
Efter ca fyra veckor började mina bröst göra så fruktansvärt ont, spänna, ila, värka. Sådär som jag hört andra tjejer säga att de har det men aldrig upplevt själv. Då började jag ana att det kanske var något på gång i kroppen.
Och japp, den 13 maj 2015 hände det; min första riktiga mens efter ätstörningarna. Min första mens på över åtta år.
Jag tror det är naturligt att den kommer nu, för nu är jag ju frisk på riktigt. Jag tänker inte längre de där ångestfulla tankarna om mat, vikt och träning och kanske är det först nu min kropp är i tillräckligt balans.
Detta är tecknet på att min kropp är normal igen. Detta är min friskförklaring.
Jag fick mens.
Och nu får ni följa med på min kroppsliga resa:
I december 2006/januari 2007 började jag dra ner rejält på maten samtidigt som jag började träna mer och hårdare. Januari 2007 var också sista gången jag hade min riktiga mens, men det visste jag förstås inte då. Men i och med att vikten rasade så försvann också mensen, det är ju så kroppen fungerar. Jag brydde mig inte särskilt om detta, tror nog nästan, sjukt nog, att jag blev glad. Det var ju liksom ett bra tecken på att jag hade gått ner mycket i vikt.
Redan hösten -07 hade jag kommit på bättre tankar, jag ville inte svälta mig och jag ville bli frisk, även om det var så mycket svårare än jag hade trott, framförallt att bli av med det ätstörda tankemönstret min hjärna anskaffat under de här månaderna. Jag hade gått upp till normalvikt igen och trodde att mensen skulle komma tillbaka också. Men icke.
Gick till min läkare på vårdcentralen och de sa att det inte var så bra att gå runt utan mens så jag började äta några hormonpiller (inte p-piller dock) som skulle göra att jag fick mens.
Jag kommer inte riktigt ihåg alla turer hit och dit under den här tiden, men var iallafall på undersökning på kvinnokliniken också och läkaren där rådde mig att börja äta p-piller för att få en regelbunden blödning varje månad. Så det gjorde jag. Och fick ju min mens, även om det då alltså var en p-pillers mens och inte min riktiga.
I omgångar, i och med att jag har känt mig friskare och tyckt att jag varit normalviktig och återställd har jag provat att sluta med p-pillren och hoppats att min riktiga mens skulle komma tillbaka. Jag har väntat och längtat, för det skulle ju vara det riktiga kvittot på att min kropp var helt normal och helt återställd från de tokerier jag utsatt den för tidigare.
Men icke.
Mensen kom aldrig och jag blev så himla besviken.
Visst hade jag väl mycket ätstörda tankar kvar och visst tränade jag mycket utifrån min viktångest, men jag kände ju mig ändå mycket friskare än jag varit innan och jag hade ju ett normalt BMI. Alltså borde jag väl få mens?
Frustrationen när den aldrig kom. Jag tror ju på Gud och på att man kan be till honom för saker man har problem med och jag kommer ihåg att jag bett, och att andra har bett, för att min mens skulle komma tillbaka. Men det hände inte. Och det blev en sådan besvikelse också i min tro på Gud att jag slutade be för detta, jag vågade inte bli besviken mer.
När mensen försvann var jag arton år och det var liksom inte aktuellt det där med att bli gravid. Och det är väl inte riktigt aktuellt nu heller men på ett helt annat sätt nu än när jag var 18. Nu vill jag ju kunna bli gravid även om det kanske dröjer några år till. Jag har ett fast förhållande sedan några år tillbaka, börjar ju faktiskt (hua!) sakta närma mig trettio och såklart att oron för att inte kunna bli gravid (ingen mens = ingen ägglossning = ingen möjlighet att bli med barn naturlig väg) blev allt större med åren.
Jag ville inte ha förstört min kropp på det sättet så att hela min framtid skulle bli påverkad av det.
I påskas tog mina p-piller slut och jag bestämde mig, i samråd med M, att inte förnya receptet utan att igen (första gången på ca 2,5 år faktiskt) att sluta med p-pillren för att se om min kropp kom igång. Och för att jag är lite tveksam till om det är bra och naturligt för kroppen att tillföra hormoner på konstgjord väg?
Hursomhelst.
Efter ca fyra veckor började mina bröst göra så fruktansvärt ont, spänna, ila, värka. Sådär som jag hört andra tjejer säga att de har det men aldrig upplevt själv. Då började jag ana att det kanske var något på gång i kroppen.
Och japp, den 13 maj 2015 hände det; min första riktiga mens efter ätstörningarna. Min första mens på över åtta år.
Jag tror det är naturligt att den kommer nu, för nu är jag ju frisk på riktigt. Jag tänker inte längre de där ångestfulla tankarna om mat, vikt och träning och kanske är det först nu min kropp är i tillräckligt balans.
Detta är tecknet på att min kropp är normal igen. Detta är min friskförklaring.
Kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar